Min mobil vibrerar upprepande och intensivt medan min iPod spelar en enkel gitarrslinga som blir outhärdlig redan efter tredje gången. Jag rycks ur min sömn och jag slungas ur min dröm. Jag stänger av de båda alarmen medan jag illavarslande kisar på de digitala siffrorna som gömer sig i hörnet av den bländande mobilskärmen.
'07:00'.
Jag höjer blicken mot persiennerna i ett försök att avgöra om tiden på mobilen stämmer. Persiennerna är inte helt slutna, men trots det finns det inga tecken på att solen ännu gått upp. Jag blir förvirrad. Jag vet att jag ställt om mobilen till rätt tid. Jag vänder blicken mot iPoden i hopp om någon sorts insikt i vad klockan egentligen är.
'12:01'
Jag blir genast ännu mer förvirrad. Hade jag inte ställt om även iPoden till amerikansk tid? Det hjälper inte heller att jag drömt att jag missat planet och kommit försent första dagen. Ju mer jag försöker minnas desto mer flyter dröm och verklighet ihop och jag känner hur paniken börjar spridas i kroppen. Vad fan är klockan?
Jag ställer mig hastigt upp, men inser direkt att det att det inte hjälper att agera impulsivt. Jag känner mig seg, ögonen känns små, likt myntinkast som mamma brukar säga. Jag försöker tänka logiskt men hjärnan sover fortfarande.
Tillslut bestämmer jag mig för att kolla iPoden en gång till. Jag trycker in på klockikonen och ser då att jag fortfarande har den inställd på svensk tid. Under den första klockan ligger dock ännu en klocka och den visar Detroit tid.
'07:04'
Trots att utsidan inte verkar stämma överens med någon av klockorna, bestämmer jag mig för att lita på dem. Jag öppnar min rumsdörr och kliver ut i den ytterst korta korridoren mellan mitt och Johns rum. Hans dörr är stängd, han sover fortfarande. Jag kliver in i husets enda badrum som ligger mellan mitt och Johns rum. Gör ett försök att tända lampan, och trycker vant på den första knappen till höger om ingången. Fläkten surrar igång. Först långsamt men snabbt ökande både i ljud och hastiget. Jag väntar på att ljuset ska tändas, men inget händer. Jag sneglar mot knappen och ser att det finns ännu en knapp. Jag minns plötsligt att fläkt och ljus är separata och trycker på den andra knappen efter att jag stängt av, den nu irriterande, fläkten.
Jag stödjer mig trött mot det smörfärgade handfattet. Höjer blicken mot spegeln och möts av en förvånansvärt pigg nuna. Mest troligt effekten av adrenalinet som paniken sköljt genom min kropp tidigare.
Jag behöver en dusch, men minns att varmvattnet måste få tid på sig att hettas upp först. Jag går ut i vardagsrummet och fram till termostaten. Trycker på pekskärmen likt John instruerat kvällen innan. En text under tempraturen ändras från "Unoccupied" till "Occupied". Tre till fem minuter har han sagt. Medan jag väntar pallrar jag mig fram till den stora tjockteven som står placerad, praktiktiskt taget mitt på golvet. Den har en stor skärm, men är ungefär lika bred på alla sidor. Jag sätter på den med stortån, alldeles för trött för att orka böja mig ner. En högljudd kvinnlig röst penetrerar öronen, så jag sänker ljudet något. Jag slänger mig slött ner i den svarta lädersoffan. Den kvinnliga rösten tillhör ett ivrigt ankare, som med oväntad entusiasm levererar nyhet efter nyhet. Jag hinner knapp sätta mig in i vad hon säger, förän reklamerna börjar rulla. Ointressant tittar jag på, enda tills en reklam nästan får mig att brista ut i skratt.
Det är reklam för någon form av piller, som presenteras likt det vore receptbelagd medicin. Även om det hela är lätt absurdt, blir jag inte skrattfärdig förän en snabb mansröst börjar diktera biverkningar. Rösten avverkar en rad allvarliga biverkningar på några sekunder, men sparar klimaxet tills sist då cancer räknas upp som möjlig bieffekt. Jag skrattar högljutt inombords, men orkar bara dra på smilbanden utanpå. Jag vill inte gärna vara fördomsfull, men tänker för mig själv: "Welcome to America".

Vi glider upp på motorvägen. Den är full av ljus och jag får för första gången se de typiskt amerikanska skyltarna med mina egna ögon. Lindsay häver i sig det sista av sin energidrink. Hon är ungefär lika kort som mig. Hon har långt brunt hår och klär sig i en brun jacka, tillsynes av läder, samt ett par stentvättade vida jeans. Hon ser oerhört vanlig ut, precis vad jag förväntat mig kanske något smalare.
"Is this your first time in the U.S?" frågar hon och ger mig en snabb blick.
"Yes it is." Svarar jag kort. Fortfarande i full färd med att beundra allt som glider förbi utanför vindrutan.
"Is it okey if I smoke?" Frågar hon efter en stund, redan i färd att tända cigaretten.
"Yeah sure." Svarar jag något förvånad.
"Maybe you want one?"
"No I don't smoke."
Jag vet inte varför, men jag känner mig dömande efter att ha tackat nej till ciggen.
Jag börjar prata om rökning, berättar att jag har vänner som röker. På något vänster kommer vi in på politik. Jag är reserverad, trots att jag har starka åsikter angående den politik som förs i U.S.A. Vi disskuterar framm och tillbaka, jag berättar om hur Sverige fungerar. Hon säger att det låter som socialism och jag svarar att det är precis vad det är, för det mesta.
"Isn't that what Hitler did?" frågar hon plötsligt.
"Hitler?" Jag vet inte om hon är sarkatiskt eller bara försöker vara rolig.
"Yeah, like when the goverment is in controll."
Hon skämtar inte, hon är helt seriös. Jag försöker förklara men får bara ur mig:
"No not like Hitler."

Vi glider närmre och närmre staden, jag väntar på att vägen ska smalna, men den fortsätter i sin breda stil. Det är väldigt mörkt ute nu. Hus börjar dyka upp vid vägkanten. Vägen kan ha smalnat något, men den är fortfarande lika bred som som de motorvägar vi har i Sverige. Jag börjar känna igen ställen jag googlat fram i streetview, vi närmar oss.
Vi svänger höger och in på en något mindre väg, ungefär lika bred som de bredaste gatorna hemma. Jag känner igen mig, det här är gatan där jag ska bo och snart ser jag det vita lilla huset. Vi stannar på uppfarten, jag kliver ur och tar mina grejer. Lindsay låser upp dörren och jag får för första gången träffa John, killen som jag ska bo med.
"Hi, I'm Pelle." I ren reflex säger jag mitt namn, medan vi skakar hand, trots att vi båda redan träffats på Facebook.
John är lång och likt bilderna på Facebook väldigt lik Roger från min klass på Hyper. Jag får äntligen se insidan av det huset jag så väl lärt känna från utsidan via streetview. Äntligen hemma.

Efter en oväntat enkel och mjuk resa från Stockholm med byte i Amsterdam, landar
jag i Detroit. Regnet hänger i luften och himmelen är oskyldigt grå. Jag har ännu
inte sett en skymt av staden och omgivningarna påminner så mycket om Sverige att
jag blir osäker på om jag hamnat rätt.
Jag tar mitt förnuft tilll fånga, sätter som utlovat på "Welcome 2 Detroit" och så
fort musiken drar igång försvinner allt uns av tvivel. Det som uppenbarar sig
utanför fönstret passar så bra till låten att det skulle kunna vara en musikvideo.
Jag kliver av planet och går genom den sedvanliga tunneln mot flygplatsens
innandömme. Det är lika grått här innanför som utanför. Efter att ha staplat ner
för en trappa kommer jag in i en lång korridor med liggande rulltrappor längs den
högra sidan. Jag väljer att inte ta dom. Jag vill supa in så mycket jag bara kan
av atmosfären och mina första minuter i det här landet. Vad dom än må vara.
Efter en lång och seg tull kö får jag äntligen uppleva en bit av Amerika, då jag
anländer mot utgången. I väntrummet innan, står flera teveskärmar på med
amerikanska nyheter och på vänster sida finns en sterotypisk giftshop, som tagen
ur vilken hollywoodfilm som helst. Jag ser mig nervöst omkring efter Lindsay, som
i sista minut hoppat in för att hämta upp mig istället för Clemens. När jag precis
slagit mig ner i en av stolarna, ser jag en ung kvinna komma in genom dörrarna. Hon
kollar på mig som om hon känner igen mig.
"Are you?..." Börjar hon.
"Yes I am Pelle." Svarar jag innan hon hunnit fråga klart.
Vi tar oss genom utgångarna där hennes bil står parkerad. Efter att jag lagt in
mina väskor, flyttat från baksätet till framsätet och medan Lindsay hjälper en
okänd man med någonting rörande ett samtal ser jag mig runt i bilen. Den är
fylld med skräp. Främst tomma energiburkar, tillsynes av märket monster. Efter en
stund hoppar Lindsay in i framsätet och vi påbörjar färden mot Detroit. Äntligen.

Det känns att mycket tar slut nu. Har inte varit i skolan på flera veckor och har nästan helt avlutat Hyper mentalt. Då snackar jag om den delen som innebär, föreläsningar projekt osv, praktiken ligger ju fortfarande framför mig men den blir en egen epok och kommer inte skriva här förrän den tar vid.

Daniel Adams-Ray har släppt ny singel och det bådar gott inför albumet! Singeln är otroligt bra, ännu bättre än Dum av Dig till och med. Nu börjar skillnaderna mellan Daniel och hans före detta vapendragare Oskar Linnros märkas mer, då hiphopen fortfarande finns kvar i Daniels musik.

Fredag, skönt, imorn blir det Kalmar för lite omväxling samt Ikea! Köpte en kepa för 50 pix på HM och fick hem min beställning från merchworld idag också, grymt nöjd. Nu god mat och öl!

Har varit dålig update här vilket främst beror på att jag varit sjuk och att det inte funnits mycket att skriva om.

Haft en lugnt dag och har inte haft för mig mycket. Kände att det behövdes. Glad nyhet är att Vintervåld släppt tre nya, riktigt bra, låtar! Bjuder på en länk här:

Blev ingen efterfest, fick bli blixtvisit i Katrineholm istället! Nu fem timmar buss hem till KNA.

Helt slut efter att ha suttit och lyssnat på artister hela dagen, grymt kul dock! Tyvärr gick inte Vintervåld vidare, men fick i alla fall lära känna grabbarna lite, grymt schyssta! Imorn blir det än ännu längre dag, då det är final! Men är grymt kul så blir nog bra ändå. Efterfest på kvällen också blir niice!

Såg Inception idag, riktigt bra film som lyfte många tankar jag tidigare funderat på. Just nu arbetar jag på en Case study, en kortfilm som förklarar ett projekt, och det lär bli ännu senare innan jag är klar.